Stockholm, 27 maj 2022
Jag hade en förhoppning om att kunna släppa albumet som en liten överraskning.
Ingen singel.
Ingen turné, inga intervjuer.
Inga tickande klockor, inga strategier, ingen deadline.
Jag har aldrig tidigare gjort musik utan att bli en del av det där stökiga men ofta helt nödvändiga maskineriet.
Den här gången lyckades jag ducka alla måsten.
Lite hög på en närmast surrealistisk frihetskänsla började jag arbeta på det som skulle bli “Jag fortsätter glömma”.
Att musiken skulle bli mer kontemplativ än extrovert tog jag 100% för givet till en början.
Jag hade en vag bild av något lågmält, mörkt och svävande.
Men varje ny låt jag skrev ville liksom smälla på i produktionen.
Ackorden och melodierna var inte alls intresserade av att glida runt i kulisserna som några sorts statister i motljus.
De slogs för sin plats i solen och jag gick igång på definition och skärpa, på den tydlighet musiken krävde.
Det kändes nytt för mig.
Dom som kan sin Kent kommer förstås känna igen sig i ”Jag fortsätter glömma”.
Samma main songwriter.
Samma röst.
Utan de magiska åren med Martin, Sami och Markus så hade jag inte kunnat skriva detta album.
Jag hade heller aldrig kunnat skriva de nya sångerna om bandet fortfarande existerade.
Kent var en total demokrati som tog alla beslut tillsammans.
Jag är bara jag.
Förutsättningarna då och nu är helt olika.
Arbetsmetoden en annan.
Och det är väl precis så det ska vara.